Anders Löwgren

På bilden ser ni ingen mindre än Anders Löwgren! Han är 35 år gammal och bor i idag i Fagersta. Men han har även varit bosatt i Örebro i 12 år. Han har arbetat heltid som trum och gitarrtekniker i över 12 år men jobbar nu på stål-industrin i Fagersta.

Han har spelat med olika band sedan låg och mellanstadiet men han beskriver i våran intervju att han aldrig haft det som jobb eller tjänat särskilt mycket pengar på det. Han har turnerat året runt i Europa, Australien, Nord och Sydamerika och delar av Asien som trumtekniker åt bla. In Flames, Meshuggah och Refused. Men många känner oftast igen honom från Lars Winnebäck, At the gates och Hatebreed.

Han har gjort alla turnéer med Robban Eriksson (Lars Winnerbäck) på trummor och sedan med Jonna Löfgren (Lars Winnerbäck) sista året, vilket han tycker är sjukt grymma trummisar båda två beskriver han i våran intervju. Under giget ser han till att allt flyter på och servar hans ansvarsområden om nåt händer eller om det är gitarrbyten eller liknande.

Det absolut värsta som han beskriver kan hända är hål i kagge-skinnet!! Det har hänt kanske 3 ggr i hans yrkesliv. Han beskriver även att han gillar groove, smakfulla fills och att det ska vara tryck i grejerna! Less is more!

1. Vad heter du?

Anders Löwgren

2. Hur gammal är du?

35 år gammal

3. Var bor du idag

Fagersta

4. Var är du uppvuxen?

Norberg/Fagersta. Bodde 12 år I Örebro men är nu tillbaka i Fagersta!

5. Vad arbetar du som?

Har arbetat heltid som trum- och gitarrtekniker i över 12 år men jobbar nu på stål-industri i Fagersta sedan två år pga av att jag vill spendera mer tid med barnen och familjen.

6. Jobbar du som trummis på heltid?

Jag har spelat i olika band sedan låg och mellanstadiet men aldrig haft det som jobb eller tjänat särskilt mycket pengar på det. Har dock jobbat som trumtekniker i hela mitt vuxna liv fram tills nyligen. Turnerade året runt i Europa, Australien, Nord och Sydamerika och delar av Asien som trumtekniker åt bl.a In Flames, Meshuggah, Refused, The Haunted, At The Gates, Hatebreed, Madball, Millencolin, The Hives, Monster Magnet, Nile, Dark Funeral, Satyricon, etc. Mest metal och rock-akter men har även jobbat med flera år med Lars Winnerbäck, Orup samt enstaka gigs och helger med Veronica Maggio och Takida.

Har gjort alltifrån små klubbspelningar till arena-turnéer och headlinat stora festivaler, åkt förband till Slayer, Korn, Slipknot, Faith No More, Deftones mm… otroligt kul jobb!

7. Varför ville du bli trummis?

Har alltid lyssnat extra noga på trummorna när jag lyssnat på musik och alltid tyckt att det är ett skönt uttryck att få röra på hela kroppen och slå allt vad man har så att spånorna sprutar om pinnarna haha! Har alltid känt mig trygg där i bakgrunden där jag har uppsikt över hela bandet och publiken.

8. Vilka artister har du spelat med?

Mitt första band hette Electric Funeral, efter Black Sabbath så klart. Ett gäng skitungar i skolan som spelade covers på typ Nirvana, Metallica och Green Day blandat med lite egna låtar. Har varit med i en rad olika punk och hardcore band igenom skoltiden men mina “seriösa” band som släppt skivor och turnerat är Dead Reprise, Akani, Prison Riot, Another Year, Bad Dreams Always, Let Me Out och Revolution Eyes.

9. Vad är din hemliga specialitet som trummis?

Har faktiskt aldrig sett mig som “musiker” eller “trummis” trots allt. Jag ser mig mer som en som håller takten och uttrycker mina aggressioner och känslor genom trummorna. Har aldrig varit särskilt teknisk eller intresserad av musikteori utan min grej har alltid vara att spela hårt och taktfast. Jag gillar groove, smakfulla fills och att det är tryck i grejerna haha. Less is more! Min specialitet som trummis är väl kanske att jag också är en riffmaskin som kan skriva och arra låtar. Med Dead Reprise har jag t.ex skrivit och spelat in alla instrument på alla låtar på majoriteten av skivorna ihop med sångaren Även till Akani har jag gjort majoriteten av låtarna.

10. När du är med på turné och arbetar med andra artister. Vad brukar du göra då. Har sett dig med Lars Winnerbäck bland annat. Är du trumtekniker då och för vem jobbar du åt?

Ja det stämmer, jag gjorde alla turnéer med Robban Eriksson (The Hellacopters) på trummor och sen med Jonna Löfgren sista åren. Sjukt härliga människor och grymma trummisar! Jag brukar vara trumtekniker och ta hand om gitarr, och bas på stage left. Man börjar dagen med att lasta in all gear, sen sätta upp exakt som artisten vill ha det, putsa och göra rent, byta strängar och skinn om det behövs, stämma och ställa ljudet och se till så att allt är riggat och klart för kvällens gig.

Under giget ser jag till att allt flyter på och servar mina ansvarsområden om något händer eller om det är gitarrbyten eller så. Oftast kan man avnjuta hela giget utan problem även om man är fullt fokuserad på sin arbetsuppgift, det som oftast händer är väl kanske att nån puk-mic ramlar av eller så. Det absolut värsta som kan hända är ju såklart hål i kagge-skinnet!! Det har hänt kanske 3 ggr i mitt yrkesliv men har man reservgrejer på scen så går det fort att byta ändå.

Intervjufrågor

Hur upplever du att jämställdheten mellan kvinnor och män är fördelade inom musikbranschen & inom trummorna? (på vilket sätt har du upplevt det isåfall?)

Jag har haft äran och turen att få åka med en hel del grymma kvinnor som jobbat både på scen och bakom kulisserna. Upplever att det blir ett lugnare och sundare arbetsklimat då det är kvinnor och tjejer med i crewet eller i bandet då det kan bli extremt “grabbigt” emellanåt. Det är sällan jag sett tjejer jobba som gitarr eller trumtekniker, utan de har oftast varit turnéledare, merchförsäljare, ljud eller ljustekniker. Har haft en del grymma kvinnor som kört lastbilar och turnébussar också! Dessa kvinnor har säkert känt sig dömda på förhand och känt att de har haft svårare att bli tagen seriöst i olika sammanhang, t.ex av promoters eller lokala crew i en annars mansdominerad värld. Då tänker jag främst på metal och rock-scenen och ute i Europa och USA. I af är det vad jag fått berättat för mig och som jag upplevt det. Jag tror dock att det blivit mycket bättre och mycket mer jämställt senaste åren och särskilt i Sverige och Skandinavien.

Tror det beror på att fler yngre har kommit in och att de gamla konservativa gubbarna och gråa “rävarna” har försvunnit. Tror också att fler kvinnor överlag har intresserat sig för olika yrken inom musik och liveproduktion än tidigare, vilket har jämnat ut mellan könen. Det känns grymt att det går åt det hållet även om vi har en lång väg kvar innan alla kan känna sig trygga och fullt respekterade. För mig är det självklart att alla ska ha samma förutsättningar oavsett hudfärg, kön eller sexualitet!

Vilka har varit dina förebilder på ditt instrument? På vilket sätt har de påverkat dig? (Hur har familjen påverkat dig till att välja att spela just trummor)

Min farfar var jazztrummis och hade trummor hemma i källaren, sen fick jag ett trumset, blåa Yamaha från 80-talet, av min mamma när jag var 7 år. Trummor blev snabbt min grej! Från första början såg jag mest upp till Dave Grohl i Nirvana, Lars Ulrich i Metallica samt några lokala hjältar här i Fagersta, typ Tony i 59 Times The Pain, Kjell Ramstedt i No Fun At All och Chrille Grahn i Bad Dreams Always och The Hives. Sen ju mer jag upptäckte musik så snappade jag upp saker från alla möjliga som inspirerade mig. Mest var det nog Igor Cavalera i Sepultura, Dennis Merrick i Earth Crisis och Sid Niesen i Strife som jag verkligen såg upp till! Jonna Löfgren är en av mina favorit-trummisar på senare år som jag alltid blir peppad av att se. Inte många som har sån inlevelse och utstrålar sån glädje och passion som hon gör bakom trummorna. Stencool!

Upplever du att man behandlar varandra olika beroende på kön i musikbranschen? På vilket sätt? (Sexuella trakasserier osv, har du hört någon bli kallad för en “tjejtrummis” och varför tror du att de blir presenterad på de sättet? Hur beter du dig om det är en kvinna i ditt band?

På mindre turnéer där det enbart har varit män i sällskapet har jag upplevt att kvinnor kanske ses mer som ett sexuellt objekt, men det är också så olika beroende på vilket land bandet eller crewet kommer ifrån. Det är så otroligt olika i olika kulturer har jag märkt. I Sverige och på större turnéer är det som på vilken större arbetsplats som helst tycker jag. Vi har kommit bra mycket längre än många andra länder. Det är tragiskt när det blir sådär “grabbig” stämning och jag har själv dragits med i olika jargonger och beteenden genom åren. “Man blir som man umgås” är väl ett uttryck som stämmer ganska bra. Är det fler kvinnor med i arbetsteamet så blir det automatiskt en trevligare ton. När jag var yngre gick jag på den löjliga “rock n roll myten” och hela mitt liv kretsade kring att vara på turné och leva ut alla frestelser med alkohol, sex och droger. Som tur är har jag mognat, rannsakat mig själv och lagt fokus på rätt saker. Har utvecklats otroligt mycket genom terapi och tolvstegsprogrammet senaste 3 åren och kan se tillbaka med klara ögon från ett nytt perspektiv.

Har alltid ansett mig vara en gentleman, schysst kille, team player och haft bra värderingar, men idag kan jag se tillbaka och inse att jag många gånger har misslyckats och handlat egoistiskt i mitt missbruk. Jag är inte ensam om att ha haft beroendeproblematik och psykisk ohälsa i musikbranshen och kan idag se att många fler borde söka hjälp. Det finns hjälp att få, men var man och kvinna får själva komma till insikt först.

Har du varit med om att någon har blivit behandlad på ett annorlunda sätt? På vilket sätt och hur har de påverkat dig och hur har du försökt att motverka det isåfall?

Har växt upp med bra värderingar och alltid känt för de svaga och utsatta i samhället, så om det har förekommit homofobiska, sexistiska eller rasistiska kommentarer i ett turnésällskap har jag oftast haft mod att säga ifrån och tagit diskussionen. Min fru Elin, som sjunger i Blues Pills berättar ofta att hon alltid blir dömd på förhand och kan få mycket negativa kommentarer.

Att män kan se ut och bete sig som de vill, medans kvinnor måste tänka på vad dom säger, hur dom ser ut och att de på nåt vis måste hävda sig mer för att bli accepterade. Hon jobbar väldigt mycket med att peppa unga tjejer och sprida budskapet om feminism vilket inspirerar mig väldigt mycket. Umeåbandet Refused, som jag turnerat med en hel del, har alltid förespråkat feminism och jobbat extra hårt för att ta med förband med kvinnliga musiker, det är ett bra sätt jämna ut klimatet tycker jag.

Vad har du haft som inre driv till att nå dit du är idag? (Vill du spela med någon speciell artist i framtiden, vill du alltid försörja dig på trummorna, har du alltid vetat att du vill spela trummor?)

Kommer spela trummor så länge jag lever och båda mina barn har intresserat sig för trummor och musik i allmänhet, vilket gläder mig. Drivet har alltid varit kärleken till musiken gemenskapen jag känner med mina bandkamrater och kollegor.

Varför tror du att det beror på att det flest är män som sitter bakom trumsetet?

Hmm, ja du? Tycker det har exploderat med grymma unga tjejer som spelar trummor i band eller som kör covers på Youtube och sociala medier sista åren. Samma inom skateboard, hockey eller tidigare “mansdominerade” sporter och yrken. Det går definitivt åt rätt håll. Antar att kvinnor inte har varit lika intresserade av trummor som män förens nu.