Mikaela Hansson

Välkommen in i mitt projekt Mikaela Hansson. Hon är 33 år gammal och bor idag i Stockholm men växte upp i Umeå.

Hon har spelat ihop med artister som Markus Krunegård, Lykke Li, Seinabo Sey och Fever Ray till många andra.

Hon arbetar som frilansande keyboardist, främst inom pop- och rocksvängen, och hon har även suttit en del i husband i Tv-produktioner. Senaste två åren har hon också jobbat en del med teater och cirkus och komponerat musik till olika cirkusföreställningar och liknande.

Hon tycker att det är magiskt att spela tillsammans med andra människor beskriver hon för mig och hon hoppas att det även märks från publikens sida. Hon gillar att hålla det enkelt. Men hon gillar även att jobba med små detaljer, pilla med ljud och leta små förändringar, och hon fascineras över hur man ändå kan uppnå stora musikaliska effekter med små medel fortsätter hon.

”Jag var inte alls säker på att jag ville bli yrkesmusiker när jag började plugga på musikhögskolan utan tänkte mer att “Jag får väl prova nu och se hur det känns, känns det tokigt så får jag väl hoppa av.” Men det var ju fantastiskt, och när jag väl hade pluggat klart så kändes det rätt självklart att försöka omvandla det till ett yrke.”

1. Vad heter du? Mikaela Hansson.

2. Hur gammal är du?

3. Var bor du idag? Stockholm.

4. Var är du uppvuxen? I Umeå.

5. Vad arbetar du som?

Jag arbetar som frilansande keyboardist, främst inom pop- och rocksvängen, och har även suttit en del i husband i Tv-produktioner. Senaste två åren har jag också jobbat en del med teater och cirkus och komponerat musik till en cirkusföreställning.

6. Jobbar du som musiker på heltid? Ja.

7. Varför ville du bli musiker?

Kort svar: För att det är fantastiskt roligt.

8. Vilka artister har du spelat med genom åren?

Jag har bland annat spelat med Fever Ray, Lykke Li, Seinabo Sey, Markus Krunegård, Iiris Viljanen, Petter, Tove Styrke, Moneybrother, Sofia Jannok, Vera Vinter, Cajsa Siik och många fler.

9. Vad är din hemliga specialitet som musiker?

Jag tycker verkligen att det är magiskt att spela tillsammans med andra människor, och jag hoppas att det märks och att det gör det roligt att jobba tillsammans med mig. Sedan tror jag att det ibland är bra att jag gillar att hålla det enkelt (även om jag ibland kan önska att jag vore mer “chopsig) Men jag gillar att jobba med små detaljer, pilla ljud och leta små förändringar, och jag fascineras över hur man ändå kan uppnå stora musikaliska effekter med små medel.

10. Hur är det att ha spelat tillsammans med Krunegård?

Det är superkul att spela med Krunegård! Jag hade lyssnat mycket på hans musik redan innan jag spelade med honom (och hade dessutom varit på väg att vicka ett par gånger, även fast båda gångerna blev inställt i sista sekunden), så jag blev väldigt glad när jag fick frågan. Sedan är ju Krunegårds musik väldigt “lirad” och det finns väldigt mycket ös och livekänsla i den vilket jag tycker väldigt mycket om.

10. Vad är ditt bästa konsertminne genom dina år som verksam musiker? Det här är svårt, det kan vara magiskt på så olika sätt. Men en festivalspelning vi gjorde med Fever Ray, på Field Day i London, var fantastisk bara för att publiken var otrolig. Det var också häftigt att sitta vid en flygel i globen med Seinabo under Hela Sverige Skramlar-galan, utifrån ett “Tänk om 10-åriga Mikaela hade vetat att hon skulle få spela i globen.” Eller Café 44 med Krunegård, SÅ ösigt och svettigt och roligt! (Tror att strömmen gick också om jag kommer ihåg rätt...)

En annan mäktig grej är spelningar där man känner att det betyder något att man ens är där, att representationen som sådan kan betyda något på ett djupare plan för människor, som när vi spelade med Fever Ray i Ryssland. Eller varför inte den spelningen på ett litet familjeägt orangeri på Sicilien med Cajsa Siik, där vi efteråt käkade hemlagad pasta och drack vin med ägarfamiljen...

11. Vilken artist har varit roligast att jobba tillsammans med?

Lite samma sak här, det finns olika aspekter i med att jobba med alla artister, vilket jag kan uppskatta på olika sätt. Men jag måste ändå nämna turnén med Fever Ray, som jag nog alltid kommer bära med mig lite extra. Det var ett sådant genomtänkt koncept, både musikaliskt, estetiskt och budskapsmässigt. För mig innebar det både utmaningar och möjlighet till utveckling, men framför allt var det väldigt kul att få vara en del av det! Jag upplevde även att vi som musiker fick stort förtroende och stora friheter (vilket brukar vara ett bra koncept för att locka fram det bästa ur folk) och den generella arbetsmiljön var väldigt trygg och välkomnande vilket gjorde att jag vågade kasta mig ut på för mig lite okänt vatten. Dessutom var det en väldigt fin grupp människor med på turnén, som jag är tacksam över att ha fått lära känna.

Intervjufrågor

Hur upplever du att jämställdheten mellan kvinnor och män är fördelade inom musikbranschen & inom ditt område?

Rent krasst är det ju fler män än kvinnor i branschen. På festivalscenerna, i husbanden och i studiorna, och även på bolagssidan (även om jag inte rör mig där så mycket.) Genom hela utbildningen och i större delen av de yrkessammanhang jag har varit i så har jag varit ensam, eller en av få, kvinnor bland majoriteten män.

Jag minns när Rix FM festival spelade på torget i Umeå när jag kanske var 12 eller 13 år. Det var inte en enda kvinna i husbandet, och jag kommer ihåg hur ledsen jag blev. Det var ju exakt det där jag ville göra, men det verkade inte vara något som kvinnor gjorde? Kanske är det liiiiiiiite bättre nu än då, men det går ju oförlåtligt långsamt.

Vilka har varit dina förebilder inom musiken? På vilket sätt har de påverkat dig?

Jag har egentligen inte haft någon jättetydlig förebild, men några lärare längst vägen har var lite extra viktiga. Min första pianolärare Staffan Sjölund som jag fick upptäcka pianot och min musikalitet tillsammans med, och Thomas Fredlander som var musiklärare på högstadiet, som aldrig slutatde påminna om att musik spelar man tillsammans - och det ska vara roligt! Sedan har jag alltid haft bra stöd och pepp hemifrån också, med föräldrar som dels musicerat själva men som framförallt har peppat mig att göra det jag själv velat.

Upplever du att man behandlar varandra olika beroende på kön i musikbranschen? På vilket sätt?

Man måste komma ihåg att musikbranschen inte verkar isolerat - den är en del av samhället, och vi vet att samhället i stort inte är jämställt. Många vill nog att alla ska känna sig välkomna, men jag tror att många trots det bemöter män och kvinnor på lite olika sätt i vardagen utan att ens tänka på det, vilket såklart även syns och märks i musikbranschen. Det handlar om små saker; vems idéer tar man vara på, vem lyssnar man på, vem bjuder man in, vem väljer man att själv jobba med när det kommer till kritan? Jag tror att det är ett ännu större arbete att få ordning på detta än vad det är att få slut på t. ex sexuella trakasserier, för det är så subtilt att vi inte ser det om vi inte anstränger oss.

Om man på riktigt vill att det ska bli jämställt så måste alla också vara beredda att jobba för det, vilket även kan bli obekvämt för en själv.

Jag har klarat mig från rent sexuella trakasserier i musikbranschen, men däremot tex fått frågan “Jaha, vems flickvän är du då?” efter gig (alla andra i bandet var män). Det var så dumt att jag inte visste vad jag skulle svara, men det var ju kanske mest personen som frågade som framstod som korkad. När det kommer till hur det fungerar i en ensemble, med vem som får eller tar plats, så fungerar det ibland jättebra och ibland mindre bra, men jag är bättre rustad nu att se om något inte funkar bra– och då är det också enklare att göra något åt.

Har du varit med om att någon har blivit behandlad på ett annorlunda sätt?

Jag har, vid ett flertal tillfällen med olika grupper, varit med om att bandet och kapellmästaren pratar över den kvinnliga artistens huvud i diskussioner om tex arr av live-versioner eller liknande. Då brukar jag aningen föreslå att vi frågar artisten som skrivit låten, eller aktivt försöka rikta om frågorna till artisten. Det är alltid ett effektivt sätt att förändra en snedfördelning i ett samtal - att se vem som inte är med i diskussionen och rikta frågorna till den personen.

Vad har du haft som inre driv till att nå dit du är idag?

Jag började spela piano när jag var fem, och det är något som alltid har funnits med och verkligen känns som en del av mig. Så musiken har alltid varit viktig, även om det fanns andra saker som var roliga också. Jag var inte alls säker på att jag ville bli yrkesmusiker när jag började plugga på musikhögskolan utan tänkte mer att “Jag får väl prova nu och se hur det känns, känns det tokigt så får jag väl hoppa av.” Men det var ju fantastiskt, och när jag väl hade pluggat klart så kändes det rätt självklart att försöka omvandla det till ett yrke.

Sedan är det ju fullkomlig MAGI när det fungerar på scen, och i längden är det väl därför jag, och många med mig, håller på. Man vill ha den magin igen och igen och igen och igen och igen och igen.. Finns inget bättre.

Varför tror du att det beror på att det flest är män som sitter bakom trumsetet?

Jag tror att det handlar mycket om representation. Hade jag varit mindre tjurskallig hade jag kanske slutat drömma efter den där Rix FM-festivalen och satsat på något annat istället, det var nog bara tur att jag körde på trots att jag inte såg några kvinnor som gjorde det jag ville göra. På samma sätt har väl trummor länge varit ett manligt kodat instrument, men jag tror att ju fler människor av olika kön som vi får in på alla instrument, desto mer kommer det fyllas på underifrån. Men det kräver också att vi aktivt peppar och försöker lyfta in den underrepresenterade gruppen där det är snedfördelat, och där tror jag tex kulturskolorna och musiklärare har en viktig roll att fylla.

Framtiden

Om du får spekulera om framtiden:

Hur tror du fördelningen mellan kvinnor och män kommer se ut i framtiden i musikbranschen? Inom ditt instrument?

Jag hoppas såklart att det kommer bli bättre, men det går alldeles för långsamt för att jag ska känna mig hoppfull. Jag tror att alla som vill att det ska bli jämställd aktivt måste jobba för det, för det som syns på scenerna (/från studiorna/på TV) är det som det sedan kommer fyllas på med. Gällande mitt eget instrument så tror jag det är viktigt att tjejer får möjlighet att spela just keyboard också, så att inte tjejerna stannar vid pianot medan killarna börjar experimentera med ljud/sounds/synthar/datorer/teknik, vilket är en stor del av att vara “keyboardist” idag. Idag fostrar samhället fortfarande in killarna mot det mer tekniska, och det tror jag har märkts lite på keyboardsidan.

Övriga tankar som du vill lyfta kopplat till jämställdheten inom branschen?

Min upplevelse är att även många män uttrycker att det är skönare med blandade grupper, att man blir av med en del jargonger och att gruppdynamiken blir behagligare.

Men däremot så tror jag att det är lätt hänt, för alla, att man bara fortsätter jobba och spela med dem man alltid jobbat med. Har man då vuxit upp och alltid spelat i band med sina killkompisar så är det därför lätt hänt att det bara fortsätter på samma sätt när man är äldre också, eftersom alternativet kräver mer jobb.

Steg ett är ju att få syn på det och vilja göra något åt det. Ett bra sätt att hjälpas åt med att bryta mönstren är att när någon frågar efter tips på musiker/låtskrivare/producent: Se till att tipsa om någon som inte är man! Vi är många som håller på i många olika roller, så hjälp till med att tipsa in varandra i nya sammanhang också, så breddar vi allas kontaktnät.