Olov Domeij

På bilden till höger med det långa håret ser vi Olov Domeij, han är 29 år gammal och bor i Stockholm vid stora Essingen. Men han är uppvuxen i Luleå och han arbetar som frilansmusiker med elbas som huvudinstrument när det inte är Corona förstås. Han försöker fylla hela sin tid med musik på ett eller annat sätt. Ibland hamnar han i sammanhang där han tjänar pengar på det och ibland inte beskriver han i våran intervju.

Han kände en oemotståndlig dragningskraft och kärlek till musiken redan i tonåren. Ingenting fick honom att må så bra som musiken, samtidigt som det verkade vara en så otroligt spännande värld där han också ville ge sig in.🙈💥

Han har spelat med artister som Ola Salo, Anna Ternheim och Thomas Di Leva. Men han har även ett eget startat band vid namn AWAZE tillsammans med både Jonna Löfgren och Simon Zion. 🥁🎤

Att spela med AWAZE är nog det bästa han vet beskriver han för mig i intervjun. Han drömde länge om att kunna leva på att jobba med musik, och det var först när han uppfyllde den drömmen som han insåg att den sanna tillfredsställelsen kommer från att skapa musik och uttrycka sig själv genom just musik. Han beskriver även att det är kul att spela med andra artister också såklart, men det är med bandet AWAZE som han känner sig som mest hemma. Det känns djupt meningsfullt avslutar han.🥰🤟🏽

Med Awaze är ”Break a bone” den roligaste låten att spela för tillfället då den är så sjukt ösig och liksom förlösande tillägger han.

1. Vad heter du?

Olov Domeij

2. Hur gammal är du?

29 år gammal, född 1990

3. Var bor du idag?

Stora Essingen, Stockholm

4. Var är du uppvuxen?

Mest i Luleå kan man säga

5. Vad arbetar du som?

Jag är frilansmusiker med elbas som huvudinstrument. Just nu arbetar jag inte mycket alls pga corona.

6. Jobbar du som musiker på heltid?

Jag försöker fylla hela min tid med musik på ett eller annat sätt, ja. Ibland hamnar jag i sammanhang där jag tjänar pengar på det och ibland inte.

7. Varför ville du bli musiker?

Jag kände en oemotståndlig dragningskraft och kärlek till musik i tonåren. Ingenting fick mig att må så bra, samtidigt som det verkade vara en så otroligt spännande värld där jag ville vara. Kärleken har bara växt i takt med att jag lär mig mer om musik. I början hade jag inte direkt några drömmar och mål, jag ville bara spela musik för att jag älskade det i stunden.

8. Vilka artister har du spelat med?

Ola Salo, Anna Ternheim, Thomas Di Leva, Raindear till exempel. Har ett eget band som heter AWAZE. Har även spelat rätt mycket i coverband och sånt.

9. Vad är din hemliga specialitet som musiker?

Jag brukar se det som att jag har ett hemligt vapen mot min talanglöshet, och det är min tid. Om en bättre musiker än mig lägger ner en timme på att lära sig en låt, så kan jag nå samma resultat om jag lägger ner fyra timmar. Typ. Det är naturligtvis inte alltid sant i praktiken, men det har hjälpt mig att tänka så.

10. Hur är det att spela med AWAZE?Vad är det bästa med bandet och hur är sammanhållningen?

Att spela med AWAZE är nog det bästa jag vet. Jag drömde länge att kunna leva på att jobba med musik, och det var först när jag uppfyllde den drömmen som jag insåg att den sanna tillfredsställelsen kommer från att skapa musik och uttrycka sig själv genom musik. Det är kul att spela med andra artister osv också, men det är med AWAZE jag känner mig mest hemma. Det känns djupt meningsfullt.

Jag skulle rekommendera alla unga musiker att starta band/projekt/skriva låtar redan från början, man behöver inte vänta tills man är “bra nog” innan man börjar skapa. Skapa så blir du bra på det. Sammanhållningen i bandet är kanon, vi tycker om varandra och har kul tillsammans.

11. Roligaste låten att giga både med AWAZE och andra artister?

Med Awaze är nog Break a bone den roligaste för tillfället bara för att den är sjukt ösig och liksom förlösande. Dock tycker jag att Sorry Looking Boy (som vi brukar spela live, men inte är släppt ännu) nog är vår bästa låt rent “kompositionsmässigt”.

Med Ola Salo var det alltid mäktigt när vi avslutade med Calleth You, Cometh I. Otroligt bra låt!

Intervjufrågor

Hur upplever du att jämställdheten mellan kvinnor och män är fördelade inom musikbranschen & inom ditt instrument? (på vilket sätt har du upplevt det isåfall?)

Min upplevelse är att det finns betydligt fler manliga arbetande musiker än kvinnliga. Jag tror dock att många artister vill undvika att ge ett grabbigt och sunkigt intryck och söker därför efter kvinnliga musiker. Det är inte “kvotering” - artister har valt musiker utifrån frisyr, kläder och allmän aura i alla år, så att välja en kvinnlig musiker utifrån intrycket det gör på scen tycker jag är helt okontroversiellt.

Det finns såklart massa grymma kvinnliga musiker i Sverige men fler behövs och min upplevelse är att de är varmt välkomna i branschen. Jag har personligen aldrig upplevt att någon har något ont att säga om att ha kvinnor i ett band i frilans kretsar i Sverige. Alla gynnas av jämställdhet.

Vilka har varit dina förebilder på ditt instrument? På vilket sätt har de påverkat dig? (Hur har familjen påverkat dig till att välja att spela just det du gör?)

Jag kommer inte från en musikalisk familj och vi lyssnade inte på särskilt mycket musik hemma, men jag har alltid gillat musik även om det inte var en stor del av mitt liv från början. Min första stora förebild var Flea från Red hot chili peppers. Allting började när jag såg live-dvdn Red Hot Chili Peppers: Live at Slane Castle hemma hos en kompis när jag var 15. Den enskilda händelsen gjorde att mitt liv fick en helt ny riktning. Att se den dvdn var för mig som att möta Gud eller nånting. Jag är inte religiös så Red hot chili peppers blev min gud. Jag kunde inte se dom som människor. Dom var nåt annat. En del av en helt annan värld än min egen.

Pappa köpte mig en bas och en förstärkare och mamma hjälpte mig byta gymnasieskola från en tråkig media-linje till Estet musik. Så även om jag inte fick mycket rent musikaliskt av dem så var de väldigt stöttande och bra förebilder på det sättet. Utifrån chili peppers började jag upptäcka andra band som Rage against the machine, Nirvana, Led Zeppelin, Deep Purple, Black Sabbath, Queens of the Stone Age, System of a Down osv osv. Alla dom var och är förebilder. Några basister som jag har studerat extra mycket är John Paul Jones, James Jamerson och Jack Bruce (och Flea förstås).

Upplever du att man behandlar varandra olika beroende på kön i musikbranschen? På vilket sätt? (Sexuella trakasserier osv, har du hört någon bli kallad för en “tjejtrummis” och varför tror du att de blir presenterad på de sättet? Hur beter du dig om det är en kvinna i ditt band?

Jag upplever att det absolut vanligaste bland frilansare i Sverige är att man behandlar varandra lika oavsett. Det är klart man har hört nån butter ljudtekniker kläcka ur sig nåt otrevligt men det tillhör inte normen skulle jag säga. Frilansmusiker är som regel otroligt trevliga och rimliga människor haha. Men visst, även trevliga människor begår sexuella trakasserier och jag som manlig musiker ser ju inte allt som kvinnor får gå igenom.

Men som sagt, kvinnor är varmt välkomna i branschen och alla gynnas av att blanda upp könsfördelningen så mycket som möjligt. Jag personligen tycker oftast att atmosfären är mer behaglig om det är blandat kvinnor och män.

Vad jag vet så beter jag mig inte på något särskilt sätt alls för att det är en kvinna i bandet. När jag tänker efter så har det varit kvinnor i de flesta banden jag har spelat med de senaste åren, det är ingenting jag reagerar på.

Har du varit med om att någon har blivit behandlad på ett annorlunda sätt? På vilket sätt och hur har de påverkat dig och hur har du försökt att motverka det isåfall?

Jag kommer inte på något konkret exempel på att en musiker blivit behandlad annorlunda pga sitt kön just nu. Men jag tänker mig att det ändå är en tuffare väg för kvinnliga musiker än manliga. Små subtila signaler som gör att man inte känner sig lika välkommen. Stigen är inte lika upptrampad för kvinnor helt enkelt. Därför är det många som försöker göra vad dom kan för att välkomna och uppmuntra kvinnliga musiker.

En sak som gör det svårare för kvinnor att ta sig fram idag är att musiken varit så pass mansdominerad historiskt, vilket har lett till en brist på kvinnliga förebilder. Det är ju mer eller mindre omöjligt att bli bra på musik utan förebilder. I en drömvärld borde könet på sin förebild inte spela någon roll, men nu är samhället konstruerat som det är. Dessutom är det så att kvinnor har påverkat musikhistorien mer än man kan tro, men de tenderar att inte få lika stor plats i historieskrivningen.

Vad har du haft som inre driv till att nå dit du är idag? (Vill du spela med någon speciell artist i framtiden, vill du alltid försörja dig på musiken, har du alltid vetat att du vill spela det du gör?)

Mitt inre driv har alltid bara varit en stark kärlek till musik. Ett visst mått av frustration över att man inte är bättre har också drivit mig framåt. Jag känner att jag måste öva för att bli av med mina dåliga sidor rent musikaliskt. Man får försöka passa sig så frustrationen inte övergår i ångest och självhat bara. Visst har jag även drömt om att leva på musik, men den drömmen handlar inte om pengar överhuvudtaget. Det handlar bara om att få spela musik på heltid för att jag älskar musik. Jag har inte direkt haft konkreta mål som att jag vill spela med en särskild artist, jag har snarare försökt tacka ja till allt för att se vart jag hamnar. Det kan fungera, men man kan också råka hamna i nåt välbetalt band som spelar skittråkig musik. Där vill man inte vara.

Varför tror du att det beror på att det flest är män som sitter bakom trumsetet?

Som jag var inne på innan så tror jag det handlar sjukt mycket om förebilder. När det blev populärt att starta eget band på 70 talet så var det ju typ John Bonham, Keith Moon och Mitch Mitchell som var de största trummisarna. Det är klart det är lättare att relatera till dom om man är kille. Sen kom punkvågen i slutet på 70-talet - Sex Pistols, The Clash, Ramones osv. Fortfarande bara snubbar. Varför det var lättare för killar från början är svårt för mig att svara på men det är väl samhällets strukturer helt enkelt.

Kvinnor var ännu mer förtryckta då, män hade mer frihet att göra vad de ville. Jag skulle säga att det inte är rock’n’rollens fel att den är ojämställd, problemet ligger djupare än så. Rock’n’rollen är bara en spegling av samhället. Jag älskar rock’n’roll och dess historia, dåliga sidor och allt, men det är uppenbart att tiden då rock’n’roll var en “boys club” är förbi. Det är förstås enbart positivt.

Framtiden

Om du får spekulera om framtiden:

Hur tror du fördelningen mellan kvinnor och män kommer se ut i framtiden i musikbranschen? Inom ditt instrument? (Isåfall, hur ska man göra för att en förändring ska ske)

Jag tycker det är uppenbart att det går åt rätt håll, men det tar nog några generationer till innan det är helt jämställt. Därför är det bra med så mycket åtgärder som möjligt för att skynda på processen. Till exempel Popkollo som är något slags musikläger för bara tjejer och ickebinära. Såna saker tror jag gör stor skillnad för den framtida musikbranschen.

Nu har jag mest skrivit om Sverige här då det är det enda jag vet något om, men jag tänker mig att det ser betydligt sämre ut i många andra länder. Då är det extra viktigt för oss att inspirera andra. För musiker syns ju och inspirerar.

Övriga tankar som du vill lyfta kopplat till jämställdheten inom branschen?

Detta är inte direkt kopplat till jämställdhet men jag har en grej som jag kan dela med mig av som kanske kan vara till nytta för vem som helst som försöker bli bra på musik. Jag har fått mycket tid till övning nu när jag blivit arbetslös iochmed corona, och jag har försökt fundera ut vad som egentligen är nyckeln till hur man blir bra på sitt instrument. Går det att koka ner till några meningar? Och jag tror fanimej att jag har knäckt det. Jag har pluggat musik i många år och lärare har ofta skrutit om att de övade 8 timmar om dagen eller 4 timmar om dagen eller 12 timmar om dagen osv.

Mycket prat om antal timmar, och mindre prat om vad man egentligen ska göra på dom där timmarna. Jag har alltid känt att jag är villig att lägga ner tiden, men inte alltid vetat exakt vad jag ska göra för att bli bättre. Det är ju svårt att räkna ut själv, lite som att uppfinna hjulet. Och nu menar jag alltså att jag har knäckt gåtan. Jag sitter på svaret. Det är egentligen inte så komplicerat. Det består av fyra punkter:

1. Hitta din konstnärliga röst genom att spela med till musik. Välj ut dina fem största förebilder och lär dig spela alla deras låtar utantill. Är det för mycket? Börja med ett album av varje. Skaffa nya förebilder och gör samma sak. Ägna timmar åt detta varje dag i flera år. Lär dig att älska det, för du kommer aldrig orka lägga ner tiden som krävs om du inte tycker att själva övningen är kul. Försök planka själv (det blir lättare och lättare ganska fort), men använd youtube osv som hjälp i början. Detta är enligt mig den mest effektiva metoden för att bli bra på musik. Sluta inte bara för att du blir duktig eller framgångsrik, det finns alltid högre nivåer att nå.

2. Öva på varje beståndsdel separat lite varje dag. Alltså timing, gehör, fretboard och teknik till exempel. Några minuter fokuserad övning på varje räcker, bara så man inte missar någon hel kategori. Anpassa givetvis efter egna behov och instrument - detta är bara ett tankesätt, inte en konkret övning.

3. Lyssna på musik några timmar varje dag utöver övningen, så mycket som möjligt, leta aktivt efter nya band och artister i historien och nutiden, lyssna noga och läs och bli bra på musikhistoria.

4. Spela med andra musiker så mycket som möjligt.

Varsågod, jag vågar lova att detta FUNGERAR. Det är iallafall metoden jag använder mig av för tillfället. Jag har fortfarande samma brinnande längtan att bli bättre och nå djupare in i musiken som jag hade i tonåren.