Robban Eriksson

Här kommer Robban Eriksson! Han spelar sedan starten 1994 med The Hellacopters och har även spelat med artister som Lars Winnerbäck och Conny Bloom m.fl! Han är 48 år gammal och är idag bosatt i Årsta i Stockholm. Han är född i Eskilstuna och uppväxt i Edsbyn och Östersund. Han flyttade till Stockholm när han var 21 år gammal. Han arbetar som musiker och trummis och allting som hör därtill. Han har jobbar som heltidstrummis från 1994-2008 och sedan började han jobba 50% deltid på Black Sheep som är ett kommunalt ungdomskulturhus i Solna. Sedan hösten 2019 gick han dock tillbaka till att vara heltidstrummis!

Han började lyssna på musik väldigt tidigt beskriver han i våran intervju. Runt 5-6-års åldern, och trummade på allt möjligt hemma i låg och mellanstadiet. Men när han gick i 7:an fick han sitt första trumset av hans föräldrar. Han minns det som att det där och då inte fans någon återvändo!

Hans hemliga specialitet som trummis är gå ”all-in”, han gillar känslan av att bara försvinna in i musiken.

När han spelade med Lars Winnebäck beskriver han för mig att han alltid såg fram emot repen och likaså gigen. Det var en lugn, avslappnad och seriös känsla. Lasse var med andra ord en bra bandledare som inkluderade alla i bandet! Det är sådant som vi vill se mer av!

1. Vad heter du?

Robert Eriksson

2. Hur gammal är du?

48 år.

3. Var bor du idag?

Årsta i Stockholm.

4. Var är du uppvuxen?

Född i Eskilstuna, uppväxt i Edsbyn och Östersund. Flyttade till Stockholm när jag var 21 år.

5. Vad arbetar du som?

Musiker/trummis och allt som hör därtill!

6. Jobbar du som trummis på heltid?

Ja, heltids trummis mellan 1994 - 2008, sen började jag jobba 50 % deltid på Black Sheep, ett kommunalt ungdomskulturhus i Solna. Sedan hösten 2019 återigen heltids trummis.

7. Varför ville du bli trummis?

Började lyssna på musik väldigt tidigt, runt 5-6-årsåldern, och trummade på allt möjligt hemma i låg- och mellanstadiet. Fick till slut ett trumset av mina föräldrar när jag gick i 7:an. Där och då var det ingen återvändo!

8. Vilka artister har du spelat med?

The Hellacopters, Strindbergs, KSM3, Strengsbrew och Black Weeds just nu. Tidigare: Lars Winnerbäck, The Sewergrooves, Conny Bloom, Tramp, The Dolls, Wild Kings och har också vikarierat i band som Perssons Pack, The Nomads, Sator, Backyard Babies.

Royal Cream m fl. Har även lirat på skivor med Joseph Tholl och Robert Pehrsson’sz Humbucker m fl och har ett punkband som lirar lite då och då som heter Midlife Crisis. Det är säkerligen fler som jag glömt...

9. Vad är din hemliga specialitet som trummis?

Hmm, vet inte om jag kallar det för hemlig specialitet, men om jag ska lira med någon så vill jag helst gå ”all-in”. Gillar känslan av att bara ”försvinna” in i musiken. När man glömmer allt annat och bara är i stunden.

10. Vad var det bäst med att få spelat med Winnerbäck?Hur behandlar han sina bandmedlemmar?

Superkul verkligen. Såg alltid fram emot gigen och repen. Det var en lugn, avslappnad och seriös känsla kring allt. Han var en bra bandledare. Tydlig och inkluderande. Han var noga med att säga att han gillar hur alla spelar och att vi ska fortsätta lira som vi gör. Vid studioinspelningar och arrangemang så fick alla komma med förslag och allt provades men i slutändan är det beslutet hur det ska låta hans, som det bör vara.

Intervjufrågor

Hur upplever du att jämställdheten mellan kvinnor och män är fördelade inom musikbranschen & inom trummorna? (på vilket sätt har du upplevt det isåfall?)

Det finns och har funnits många kvinnor i musikbranschen men under 90-talet då jag började lira så känns det som att det var det fler kvinnor på skivbolag, i produktionsbolag och ”vid sidan om” än på scenen. Nuförtiden är fler kvinnor på scen än tidigare, antagligen fler än någonsin. Musikbranschen var tidigare, som många andra branscher, mansdominerad och kvinnans roll var mer en biroll. Men det går åt rätt håll. Även om det är en bit kvar. Inom band, och trummisar som du nämner så gäller samma sak.

Vilka har varit dina förebilder på ditt instrument? På vilket sätt har de påverkat dig? (Hur har familjen påverkat dig till att välja att spela just trummor)

Jag och morsan åkte ju och köpte trummorna, möjligtvis efter lite tjat från mig, det minns jag inte riktigt. Annars så är det ingen i min familj som spelar (förutom min äldsta son) och viljan att göra det är helt min egen. Jag lyssnade mycket på Elvis & Beatles under mina tidiga år och sen gick det över i nästan enbart hårdrock och lite senare punk och en massa annat. Men när jag började spela trummor så lyssnade jag på band som Iron Maiden, Judas Priest, Black Sabbath, Kiss, Motörhead, Metallica, Slayer, Mötley Crue etc. Så i början var det uteslutande hårdrockstrummisar som inspirerade. Jag är mycket en ”bandtrummis” så det handlar mycket om att inspireras från hur trummisar lirar i deras respektive band. Och då behöver jag gilla banden förstås. Jag gillar trummisar som har en egen stil och är inte mycket för ”superduktiga clinic-trummisar” som kan spela i princip vad som helst.

Ringo Starr, John Bonham, Ian Paice, Clive Burr, Nicko,McBrain, Neil Peart, Dave Lombardo, Phil Rudd, Philty ”Animal” Taylor, Bill Ward, Mitch Mitchell, Charlie Watts etc är trummisar jag alltid gillat. Och även Lars Ulrich, främst i början pga hans innovativa lir då.

Upplever du att man behandlar varandra olika beroende på kön i musikbranschen? På vilket sätt? (Sexuella trakasserier osv, har du hört någon bli kallad för en “tjejtrummis” och varför tror du att de blir presenterad på de sättet? Hur beter du dig om det är en kvinna i ditt band?

Kan inte minnas att jag någon gång hört någon bli kallad ”tjej trummis” på ett nedlåtande sätt. Däremot så kan man ju ibland läsa eller höra orden ”tjejband” och ”tje-jtrummis” fortfarande men jag upplever att det inte menas som nedlåtande utan bara används i brist på bättre ord/förklaring. Även mossiga uttryck som ”dom är ju bra för att vara tjejer” har lyckligtvis försvunnit. Tror att rockscenen på 70/80-talet med deras synsätt på groupies osv gjorde så att det blev ännu skevare men det är väl i dom flesta kretsar mer eller mindre utdött nu. Känns som att vissa falanger inom hiphopscenen och även den mer ”macho” hårdrocks scenen är dom som håller kvar dom idealen. Jag har faktiskt inte lirat med så många tjejer/kvinnor men om/då det händer så reflekterar jag inte över det alls faktiskt, ingenting förändras.

Har du varit med om att någon har blivit behandlad på ett annorlunda sätt? På vilket sätt och hur har de påverkat dig och hur har du försökt att motverka det isåfall?

Vet inte om jag hamnat i speciella kretsar men i alla band jag spelar i och har spelat i så har det liksom aldrig varit nåt problem kring alla människor lika värde etc. Det är liksom bara något som finns där. Har det hänt något i min omgivning så har jag i så fall missat det.

Vad har du haft som inre driv till att nå dit du är idag? (Vill du spela med någon speciell artist i framtiden, vill du alltid försörja dig på trummorna, har du alltid vetat att du vill spela trummor?)

Minns att jag hade tre mål när jag fick mitt första trumset.

  1. Att få lira in en LP-skiva.
  2. Att få åka på världsturné.
  3. Att kunna livnära mig på att lira trummor.

Jag har avverkat dom två första och den tredje är ju alltjämt pågående. Det finns ju alltid nya utmaningar och människor att lira med – det är ju det som gör ”jobbet” så kul och intressant. Nuförtiden så tycker jag det mesta som jag inte gjort tidigare verkar intressant och det är roligare att säga ja än nej till olika saker/erbjudanden. Men även ett ”vanligt” gig är roligare nu när jag gör färre gig än jag gjorde för 15 år sen. Då blev det nästan för mycket av det goda och ibland blev det slentrian. Jag gillar känslan av att vara på väg nånstans så att åka på turné är verkligen bland det roligaste jag vet!

Varför tror du att det beror på att det flest är män som sitter bakom trumsetet?

Gissar på att det handlar om tradition. Vissa yrken är mer förknippade med män och vissa med kvinnor.

Framtiden

Om du får spekulera om framtiden:

Hur tror du fördelningen mellan kvinnor och män kommer se ut i framtiden i musikbranschen? Inom ditt instrument? (Isåfall, hur ska man göra för att en förändring ska ske?

Jag tror att allt inom musikbranschen kommer att bli mer jämlikt över tid. Men det kommer att ta sin tid. På större festivaler och i media överlag så ser man oftare kvinnors namn nuförtiden. Det var sällan så för 20-25 år sen. När en yngre generation ser sånt så inspireras dom till att plocka upp instrument. Det gäller alla instrument - inklusive trummor.

Övriga tankar som du vill lyfta kopplat till jämställdheten inom branschen?

Jag tror även att inspelningsteknikens utveckling, och alla jobb den skapar, gynnar en mer jämställd bransch då det blir enklare för vem som helst att skapa musik hemma.